Panama siktar på att återhämta en av de viktigaste hamnarna från 1700-talet med en investering på 46 miljoner euro för att rehabilitera de gamla fästningarna

Under två århundraden var Portobelo en av de viktigaste hamnarna i spanska Amerika, platsen där indiska flottan seglade från Sevilla varje år. Ett projekt från Panamas regering, finansierat av Inter-American Development Bank (IDB), syftar till att återställa den förlorade glansen från mitten av 1700-talet.
 
Portobelo är idag en liten och tillbakadragen stad med lite över fyra tusen invånare som nås via en tvåfilig väg längs Panamas karibiska kust, långt ifrån grannstaden Colóns kommersiella hysteri eller Panamas stad finansdistriktets överdåd.
 
Men det räcker att komma in i Portobeloviken på den interoceanska vägen för att möta ett av de mest spektakulära och varierade försvarskomplexen från det spanska imperiet, som inkluderar medeltida slott från 1500-talet, till bastionfästningar från slutet av 1700-talet.
 
Enligt Wilhelm Franqueza, tidigare chef för historiskt arv i Panama och nuvarande chef för bevarande av Portobelo, kommer den nya utvecklingsplanen att möjliggöra en investering på cirka 46 miljoner euro under de kommande fyra åren med syftet att reparera styrkorna, rensa bort slyet som täcker många av dess murar och täppa till hålen i största möjliga mån med material från tiden. "Restauratörens värsta fiende är vatten, särskilt i ett land som Panama med ett av de mest intensiva regnfallen i Amerika."
 
Portobelo inträder mycket tidigt i den spanska expansionen i Amerika, specifikt den 2 november 1502, när Christofer Columbus etablerade en bas i viken under sin fjärde och sista resa till Amerika och framhävde i sin dagbok dess egenskaper som en naturlig hamn. Mindre än ett århundrade senare ersätter Portobelo den intilliggande Nombre de Dios som huvudhamnen i Centralamerika, platsen där indiska flottan anländer varje år lastad med produkter från Sevilla och därifrån startar med guld, silver och andra ämnen skickade från vicekungadömet Peru genom Panamas näs i vad som enligt samtida vittnesmål var en av världens största mässor, som varade i flera veckor och lockade tusentals människor.
 
Men att vara en källa till sådan rikedom gjorde också Portobelo till mål för piraterna på den tiden. Varje av de fästningar som omgav Portobelo var huvudperson i en av dessa strider.
 
Precis vid ingången till viken finns Fortet San Felipe, Todofierro, uppkallat efter de många brandposterna som fanns tillgängliga, och som när det fortfarande var under konstruktion var tvungen att avvisa ett anfall organiserat av Francis Drake 1596 i det som var hans sista expedition till den spanska Karibien.
 
Å andra sidan kunde inte batteri-redutten San Jerónimo, som skyddade hamnmynningen, och slottet Santiago the glory, beläget precis framför Todofierro på andra sidan viken, förhindra fångsten av staden av den engelska piraten Henry Morgan 1668. Men den mest förödande attacken var den som organiserades under War of the Seat, 1739, av amiral Edward Vernon, samma man som två år senare skulle besegras utanför Cartagena de Indias försvarat av Blas de Lezo.
 
Den panamanska regeringen vill sätta stopp för försämringen genom detta investeringsprogram som också inkluderar stadens civila arkitektur som det Kungliga Redovisningskontoret eller Tullhuset, en av Centralamerikas äldsta regeringsbyggnader (1630); eller Calle Real och Calle de la Merced, de äldsta i Portobelo, vars kullersten kommer att restaureras. Målet med alla dessa åtgärder är att göra viken tillgänglig för kryssningsturismen som under flera år har blivit en viktig inkomstkälla för Centralamerika och Karibien och säkerställa genom dessa resurser hållbarheten på platsen.